Se jag står vid dörren …

Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. (Upp 3:20)

De flesta som läser ovanstående vers tänker att den är ett budskap till någon som inte tagit emot Jesus tidigare i sitt liv. Jesus står där vid hjärtats dörr och knackar för att få komma in och bli en del av människans liv. Han vill så gärna ha en relation med just den personen. Att hålla festmåltid tillsammans. Att i glädje och kärlek få umgås kring det som är varje människas mest basala behov; mat och dryck. Med andra ord vill han bli en självklar del i hela personens liv. Han vill att personen ska bli hans lärjunge.

Och Jesus knackar verkligen på varje människas dörr. Vissa lyssnar, andra låter bli, men alla har en möjlighet att följa Jesus.

Texten ovan är från Uppenbarelseboken, den sista boken i Bibeln. Hela bibelboken består av en uppenbarelse som Johannes fick när han var i fångenskap på ön Patmos. Kapitlen två och tre består av sammanlagt sju brev, fyllda med både uppmuntran och tillrättavisande, till församlingar i dåvarande Mindre Asien. Talet sju står för fullhet i Bibeln så förmodligen är det just sju brev för att de är tänkta till alla kristna församlingar i alla tider. I breven kan utöver de namngivna församlingarna också vi i dag hitta budskap att ta till oss.

Versen är en del av brevet till församlingen i Laodicea; det sjunde och sista av breven i Uppenbarelseboken. Detta brev innehåller bara klander och ingen uppmuntran till församlingen. Det är här det står att eftersom du är ljum och varken varm eller kall ska jag spy ut dig ur min mun.

Vilka hårda ord, tänker många då. Varför står det så? Ja, det är inte en sådan bild de flesta av oss har av Jesus idag. Han är ju så snäll och är bara vi snälla så är väl allt bra, eller? Men faktiskt vill Jesus något mer med våra liv; något mer än bara ljumhet av sina lärjungar som församlingen består av.

Om vi läser vidare står det Du säger: Jag är rik, jag har fått rikedom och behöver ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig, ynklig, fattig, blind och naken. Vad var det då som fattades i denna församlings liv? Vad hade den förlorat; eller kanske aldrig haft? Vi kan bara gissa men jag tror att den hade slutat bry sig om det viktigaste av allt: kärleken till Gud och människor. Den hade accepterat ett tråkigt och färglöst sätt att vara församling utan den helige Andes närvaro. Den utmanade ingen att försöka väcka och vinna andra människor. Kärleken fanns inte kvar.

Man möttes i församlingen men tänkte mer på alla rikedomar man hade hemma och hur de skulle bli större. Man grät tårar om man förlorade något av sitt goda, men brydde sig inte om att människor i ens närhet gick förlorade. Om församlingen åtminstone hade varit kall så hade ingen blivit lurad att tro att detta tråkiga och färglösa sätt att vara församling var sann kristendom.

Det är rakt in i denna församling som Jesus talar: Jag står vid dörren och knackar. För han vill komma in och väcka upp kärleken igen genom att dela livet med sina lärjungar.

Hur har vi det i våra församlingar? Var har vi våra prioriteringar? Gråter vi över en förlorad värld eller över något förlorat världsligt? Hur ser vår vision och våra mål ut?

Släpper vi in Jesus när han knackar? För så snart vi släppt in honom, bereder han den där måltiden som vi ska dela. Hans kärlek gör våra hjärtan mjuka igen så vi kan gråta över dem som aldrig fått möta Honom.

Vare sig du eller jag vill att vi ska vara dagens mottagare av brevet till Laodicea. Så låt oss släppa in honom så att han kan förvandla oss till levande kristna i levande kristna församlingar, fria från all ljumhet.