Tankar från isoleringen

Tänk att jag skulle gå och bli förkyld! Och just nu i dessa coronatider! Allt roligt vi planerat får bara läggas på is och dörren till vårt hem stängas. Härinne sitter vi nu, jag och min käre Martin, och kan inte göra mycket annat. Förkylningen består i lite huvudvärk, ont i halsen och lederna samt en stor tung trötthet. Inte mycket att gnälla över men vi lyder alla riktlinjer och stannar snällt hemma. Vad gör man då i sin isolering? Jag har ringt en hel massa samtal; det kan man ju alltid göra. Administration hör också till en pastors arbetsuppgifter och allt annat som jag ligger efter med passar jag på att göra nu. Och att tänka förstås. Nu finns plötsligt massor med tid att tänka! Kloka tankar? Jag vet inte. Men här delar jag med mig av några i alla fall.

Har du märkt att livet är som en karusell som snurrar snabbare och snabbare. Vi vill ha mer pengar, uppleva mer och nytt, ha mer häftiga prylar, mer, mer, mer… Och det är vi också vana vid att få. Det verkar inte finnas något stopp på allt vi kan göra i dessa tider. Vi i vårt land behöver inte oroa oss för särskilt mycket. Vi får det mesta vi vill ha utan större dröjsmål.

Men så kommer då ett litet virus och ställer allt på ända. Det slår hål på allt. Börsen faller med rekordfart och drar allt med sig. Vi står och ser på med gapande munnar. Vad är det som händer?

Just nu är de flesta av oss lite rädda. Vi vet inte vad som kommer att hända. Kommer välfärden att ryckas ifrån oss nu? Kommer vi att få det sämre än vad vi är vana vid? Och hur kommer det att gå med flyktingar och andra som inte har några skyddsnät alls? Med pensioner, pengar på banken, resor utomlands och toapapper!!! Vad kommer att hända?

Eller är kanske det hela en överdrift? Kommer stormen att dra över ganska snart och allt återgå till det gamla vanliga? Tillbaka till karusellen? Till jakten på allt det häftiga, resorna, prylarna och allt det andra vi vill ha.

Kan vi kanske ta detta tillfälle att göra förändringar i livet. Var det kanske dags att bromsa oberoende av coronavirus, klimatförändringar och kriser både här och där? Är en kris av det här slaget är lite nyttig för oss och ger oss en chans att stilla oss lite, att dra ner på tempot och se oss omkring på vad som verkligen är viktigt. Var finns du och jag i vår verklighet? Vad gör vi med våra liv? Bygger vi på något hållbart eller är det som med det mesta i vår värld just nu; är våra liv byggda på sanden som gör att det faller när stormen kommer?

Jag tar tag i Jesu hand när världen runt omkring skakar. Han har lovat vara med mig och det litar jag på. Med Honom känner jag mig trygg också när hela min tillvaro skakar. Han är klippan som vi får bygga vår hela tillvaro på. Himmel och jord förgår men Hans ord består. Är det en tröst eller är det kanske något helt annat? För mig är det en tröst och jag vet att det också kan bli det för dig. Be honom komma in i ditt liv så ska du se vilken tröst det är att lita på Honom.

Var rädda om varandra!